Tankar kring Björn Gustafsson
Jag har en konstig känsla inom mig. Jag känner mig ledsen men jag vet inte varför. Det är jättekonstigt :/ Jag känner för att gråta nu. Bara för att jag vet att jag känner mig så mycket bättre efteråt. Men tårarna vägrar komma.
Kanske mår jag så här för det där med Björn ? Jag vet inte. Men egentligen borde jag inte känna något gällande de längre. Förutom rädslan då, att han ska... bli funnen.. död. Men ändå vet jag att det inte kommer ske än på länge. Önskar denna rädslan kunde försvinna, eller i alla fall minska igen, vara så liten som den va alldeles nyss. Men det är den inte. Önskar att det där aldrig hänt med flygplanet. Även fast det gick bra, önskar jag att det aldrig hade stått ett flyg på landningsbanan så att flygplanet kunde ha landat som det var tänkt ifrån början. Men, så blev det ju inte. Jag.. fan.. jag vill inte tänka så här negativt.. han kommer inte att försvinna.. han kommer inte vara död vid soluppgången imorgon. Hans hjärta kommer slå många tusentals slag till, en del av mig vet det. Fast den andra delen av mig... tvivlar på det.
Önskar någon kunde säga till mig att "Han mår bra. Hans hjärta kommer inte att sluta slå sina slag, jag lovar" Men jag säger ju inget.. jag bara tänker alltihop, så hur ska dom kunna säga det då.. dom vet ju inte vilka ord jag vill att deras munnar ska forma.. och jag klarar inte av att säga det heller. Dom kommer säkert ta mig som... ja, jag vet inte vad. Knäpp eller nått. Bara för att han betyder mycket för mig behöver jag väl inte vara knäpp i huvudet... men det anser säkert dom... kanske.. jag vet inte.
Kommentarer
Postat av: andrea
det anser inte vi iaf, för vi känner precis likadant <3
Trackback
