Thunborgarn

Det är ej lätt att andas längre, nu när du ej mer kommer stå vid min sida. Det är svårt att ta sig igenom varje dag, fylld med sorg och avundsjuka.

Varför du? Varför så tidigt? Jag saknar dig, smärtan river upp sår som blivit läkta, hela tiden. Varför får andra människor ha deras mammor kvar men inte jag? Frågorna är många och evigt obesvarade.

Vad skulle du säga till mig om du kunnat idag? "Du är stark som kämpar fast det är svårt." Något sådant kanske, jag tror du skulle ha sagt det. Jag pratar till dig som att du kan läsa det jag skriver. Det kanske du kan, i ande världen.

Tack för att du håller ett extra öga på Lauri och Björn åt mig. Och tack för att du gjorde så att Björn blev en del av mitt liv. Jag älskar dem båda, så otroligt mycket. Utan dem, ingen Malin, det har jag insett. För Lauri är varje andetag jag tar och mitt hjärtas alla slag. Och Björn är glädjen i mitt liv. Tillsammans gör dom mig stark, får mig att överleva ännu en dag, utan dig bredvid.

I sexton underbara år fanns du hos mig, dom åren kommer alltid vara guld värda för mig. Tack för livet, trots all smärta, har jag också mycket positivt, som alla underbara människor som finns i mitt liv, som jag evigt älskar.

Tack för att du tar hand om pöjkarna åt mig mamma, jag älskar dig <3