Thunborgarn

Imorse såg jag Metros första sida. Det var allt som behövdes. Sen var hela dagen som krossad sten. Jag kan inte förstå, vill inte förstå, att hon är borta, Engla, endast tio år gammal. Hon hade ju hela livet framför sig. Alla hennes framtidsdrömmar är krossade på grund av ett jävla svin. Jag hatar honom, enormt. Och att se hans ansikte i tidningar och på tv gör att jag hatar honom ännu mer. Att man faktiskt vet vem han är. Usch, varför ska såna människor finnas i denna värld? Eller rättare sagt, vart är världen på väg? Varenda dag träffas man av en hård sten i ansiktet, människor förlorar sina liv hela tiden. Både inom familjen och utanför den drabbas jag av sorg. Att förlora sin mamma vid 16 års ålder är så jobbigt att det inte ens går att beskriva i ord. Jag saknar mamma så oerhört mycket att jag går sönder inombords i flera bitar varje sekund. Jag är tacksam över att jag fick ha henne i mitt liv i 16 år. Tårarna har runnit nerför mina kinder hela dagen, i saknad efter mamma och för Englas tragiska bortgång.


Saknar dig mamma, flyg för mig så länge..